För den som är intresserad av en levande landsbygd finns mängder av inspiration att hämta från andra byar. Det kan handla om saker i stort eller smått, utförda av enskilda eldsjälar eller många, allt med syftet att skapa gemenskap och trivsel i lokalsamhället. I ett gäng kommande texter kommer vi lyfta fram sådana exempel, med förhoppning att de ska vara intressanta, underhållande och i vissa fall också inspirerande. Kanske finns det någon i Askerödsbygden som vill göra något liknande? Vi hoppas ni kommer uppskatta läsningen!
”Hitåt ska vi!”
Till min förvåning leds jag in på en stig som försvinner upp på en höjd som närmast kan beskrivas som ett berg. Jag är på besök i Uddebo och på väg hem till våra värdar för dagen, Caroline och Gustav. Men istället för att gå mot något av de omgivande bostadshusen vandrar vi alltså uppåt på en stig som då rakt inte tillåter varken bil eller cykel. När vi närmar oss toppen på berget kan jag skönja ett litet hus. Det är täckt av målade masonitskivor och är placerat i en glänta mellan träden. På marken finns odlingar och i grenar hänger gungor. ”Jag byggde huset när jag flyttade tillbaka till Uddebo”, berättar Caroline. ”Jag har säkert inte byggt som man ska. Men huset står fortfarande!” Det gör det verkligen. 30 kvadratmeter stort utgör det hem åt fyra personer. Ändå är det inte trångt. För mig, som oundvikligen samlar ägodelar medan livet fortskrider, är det inspirerande att se. I det minimala finns allt som behövs för att leva.
Ända sedan jag först hörde talas om Uddebo har jag velat åka hit. Det började med tips om ett ställe i Tranemo kommun i Västergötland där ”folk gör kul saker i ett gult hus”. Riktigt intresserad blev jag när jag hittade en föreläsning med Caroline på youtube. Och när jag sedan kontaktade henne sände hon mig en PDF med alla föreningar och initiativ som fanns i Uddebo 2019. Bara lite text på ett papper, men fantastiskt ändå. Listan tog liksom aldrig slut.
Vi lämnar huset på berget och tar oss till byn nedanför. I första huset finns ett dans-, poesi, och performancekollektiv. ”Lite av en inkörsport till byn – här bodde jag när jag först kom hit!” berättar Gustav. ”De anordnar saker ibland och det är nog det som är det speciella med Uddebo. Det är inte många som bor här, men vi har nått en kritisk massa människor som vill vara med och bidra. Som vill skapa gemenskap. Jag känner många vänner som söker en perfekt gård någonstans och till sist slår de till. Men det sociala livet runt om, som många söker, det är svårt att hitta eller skapa. Här finns det.”
I huset nedanför kollektivet bor en träslöjdslärare. Det kunde jag ana; en koja placerad högt upp i ett träd och ett kupolformat hus i trädgården avslöjar ägarens vurm för trä. Förutom att bidra med annorlunda byggnader är slöjdläraren också intresserad av världsrekord. Några stycken har han tagit initiativ till i Uddebo, bland annat när fler än 400 personer samtidigt målade av gula huset. Han har också tillverkat världens största spelkort.
Nästkommande hus har också historier. Ett av dem är visserligen borta, men det är för att byn gemensamt rev det eftersom det inte gick att rädda. Snart kommer ett nytt – tomtens nya ägare fraktar dit det på lastbil inom några veckor. Huset därefter är också slitet men här har några engagerade tagit initiativ till räddning; de välkomnar andra att investera till en andel för att köpa och renovera huset. Argumentationen som används förefaller vettig för alla som är oroliga för ekonomiska bubblor: det framställs vettigare att investera i byggnader och mark än att ha pengar på banken.
Ett stenkast därifrån ligger Småfolkets park. Här fanns förr en lekplats som kommunen tog hand om, men efter beslut att ta bort ett gäng lekplatser så togs den bort på 90-talet. Under de senaste åren har byns invånare skapat en ny lekplats på samma område. Den är lummigt inplacerad mellan några björkar och kullar. Rutschkana, gungor, lekstugor och studsmatta, allt omgärdat av ett staket för säkerhetens skull. Gräset har fått växa ganska långt och ger lekplatsen känslan av en äng. Bredvid Småfolkets park finns den vedeldade bybastun. Ja, där är inte bara en bastu förresten, där finns också allt som behövs för att driva den. Ett välfyllt vedupplag, en sågbänk och så förstås en såg som hänger på väggen. På bastuns framsida har man byggt en spång som leder ner till en badplats vid ån som flyter genom Uddebo. ”Bastun är välanvänd”, berättar Gustav. ”Och uppenbarligen är vattnet viktigt för många. Vi själva är inga badmänniskor men jag har förstått att många vill ha möjlighet till bad där de bor. Kanoter att låna finns också.”
Någon minuts promenad från bybastun finns ett slags allaktivitetshus. På bakidan går att skönja en lekplats som tillhör byns förskola. Kommunen beslutade för inte så länge sedan att stänga förskolan på grund av att där gick för få barn. Det ville några inte acceptera; ett föräldrakooperativ tog över driften och med hjälp av det plötsliga intresse som växte fram för att bo i Uddebo så gick det strålande. Då ville kommunen driva förskolan igen och det gör de nu. Men huset är stort och förskolan är inte ensam. Caroline och Gustav visar oss ner i restaurangdelen och köket där det anordnas folkkök med jämna mellanrum. Mat serveras för 20 kr och besökarna får gemenskap på köpet. Sedan visas vi upp till översta våningen med en stor sal för alla möjliga arrangemang. Jag föreställer mig att rummet är ett paradis för alla som bor i drama-, poesi- och performancekollektivet, men egentligen också för vem som helst, det är den typen av rum. ”Det är här jag genomför Lådan” berättar Caroline. ”Det är sociala experiment där vi låser in 25 personer i ett rum under tre dygn och ser vad som händer. En dag kanske det handlar om att skriva, en annan gång om musik. Det brukar upplevas som lärorikt för dem som är med.”
Det är ungefär nu som jag återfår känslan som jag fick när jag läste dokumentet med föreningar och initiativ i Uddebo 2019. Listan som aldrig verkade ta slut och, ja, nu känns det som om denna rundtur inte kommer ta slut. Inte för att jag har bråttom, jag njuter i fulla drag, men det jag redan sett är mer än någon kan förvänta sig av en by med uppemot 400 invånare. För att sätta denna mängd i perspektiv kan sägas att det är ungefär lika många som bor i Hurva. Räknar vi ihop byarna Askeröd, Dala och Västerstad, utan dess omgivningar, ja då är vi hundratalet fler i vår bygd. Vi har ännu inte nått fram till de saker som Uddebo blivit särskilt känt för, ändå är jag redan mätt på intryck.
När vi lämnar allaktivitetshuset går Caroline en spontan genväg. Plötsligt står vi inför en grusad brant med fallhöjd på en och en halv meter. Vi får kämpa för att ta oss ner. ”Hur går det?” frågar hon en smula generat. ”Det är bara så att jag inte riktigt gillar upptrampade stigar.” Kanske är det just därför hon var en av personerna som tog initiativ att rädda gula huset, aktionen som kan ses som startskottet för Uddebos utveckling den senaste tioårsperioden. Huset ligger just intill vägen som går genom byn, är tre våningar högt och byggdes 1892. Historien om hur huset räddades är i sig fantastisk – full av humor och engagemang. Vid ett tillfälle hyrdes en buss och så åkte man in till Korsvägen i centrala Göteborg och frågade om där fanns folk som ville hjälpa till att renovera. På kort tid fylldes bussen. Vid ett annat tillfälle behövde man skrapa färg från fasaden och förvandlade huset till en gigantisk trisslott med fina priser, varpå människor kom och skrapade för glatta livet. Just nu är det en förening som fyller huset med aktiviteter såsom en freeshop, utställningar och bio och där finns ateljéer med möjligheter till skapande. Bland annat har man ibland haft sy-lan där de som vill träffas och syr några dygn i sträck. Vid ett tillfälle tillverkades vimplar som placerades utmed vägen för att få bilarna att köra långsammare genom byn. Det gick bra ända tills vägverket fick nys om det hela, då fick flaggorna plockas ner.
Från gula huset går vi över ån och följer en cykelväg som går igenom en allé och mellan två fält som båda odlas rikt med grönsaker. Till vänster finns småbruket där tre ekologiska odlare sköter marken. Vatten tas från ån bredvid. Här kan byns invånare köpa andelar av skörden redan i början av året varpå de får kassar med grönsaker under hela skördeperioden. Det är en modell som blir allt mer populär runt om i världen och som i grunden handlar om att både lantbrukaren och kunden bär risk för en misslyckad skörd (i vanliga fall får ju lantbrukaren stå med hela risken när den odlar). Men det går också bra att köpa grönsaker av småbruket utan att ha andel, nämligen i en affär som har öppet en dag i veckan. Till höger om cykelvägen, bakom en konstnärligt utformad siluette av ett tåg som minner om tiden då en järnväg gick genom byn, finns samodlingen. Där har ett tjugotal av byns invånare gått samman för att odla. Förutom grönsaker i prydliga rader finns även bikupor och en verktygsbod. Maten kommer säkert att räcka till fler än dem som odlar den.
Nästa sevärdhet vi kommer till är småhusbyn. Det är ett nytt projekt där man fått tillåtelse att bygga ett gäng mindre bostäder på en fotbollsplan som varit övergiven sedan Uddebos lag lades ned i början av 2000-talet. Själva entrén till området vittnar om historien; resterna av två flaggstänger på vardera sida vägen in på området är klassiska för idrottsplatser. Fotbollsmålen finns fortfarande, men har förflyttats till en mindre plan där de inbjuder till spontant spel. Bredvid planen har man påbörjat arbetet med en skogsträdgård – en mängd buskar och träd finns planterade. Klubbhuset finns också fortfarande, men inhyser nu inte bara omklädningsrum och dusch utan också ett gemensamt kök. Nedanför klubbhuset formas småhusbyn. Ett hus förefaller färdigt, medan övriga är på gång. Inget får vara mer än 50 kvadratmeter stort. Arkitekturen varierar. Några hus är fyrkantiga och höga. Andra runda och lägre. Landskapet formas också, särskilt iögonfallande är en sorts grop med vatten i. Tanken är att det med tiden uppifrån ska se ut som ett öga. Tomternas gränser är ännu inte helt bestämda. De boende får komma överens vartefter tiden går. Det låter som upplagt för konflikter. ”Och det är en av de saker som är sköna här” berättar Caroline. ”De som kommer hit förstår att konflikter uppstår så när de väl kommer blir det ingen chock. Då löser vi det och går vidare.”
Bredvid småhusbyn finns en gammal industrifastighet som kallas Väveriet. Som namnet antyder så har det en gång i tiden varit just ett väveri. Nu är hela fastigheten uppköpt av en familj som vill att lokalerna används just i den anda som finns i resten av Uddebo. Caroline och Gustav visar oss först in i stora salen – ett gigantiskt rum som badar helt i dagljus eftersom i stort sett hela taket består av takfönster. En stor val på en vägg vittnar om att lokalen nyligen använts vid en konstutställning. En gigantisk bioduk hänger på en annan vägg, den används när det anordnas drive-in bio. Nu står en ensam soffa framför bioduken och jag föreställer mig att lokalen använts även vid privata filmstunder. I så fall måste det vara världens största hemmabio.
Väl ute igen passerar vi en skylt som berättar att det snart ska öppnas ett surdegsbageri och pizzeria i en del av Väveriet. ”De renoverar just nu”, berättar Gustav. ”De kommer göra så att röken från pizzaugnen leds ut igenom den gamla skorstenen. Så när det ryker där, vet alla i byn att det är pizza på gång.” Vi går vidare till ett kontor som hyrs av Gustav tillsammans med några till i byn. Förutom att kunna arbeta härifrån så utgör kontoret också någon slags digital verkstad. Här finns även ett gäng posters från de senaste årens händelser i byn. En av dem visar festivalprogrammet för byns egen festival (Festidalen) som fram till i år hållts regelbundet på sommaren. En annan visar Uddebos julkalender från 2019. Det är en karta av byn med 24 olika platser utmarkerade; vissa av dem i gemensamma byggnader och andra i privata hem. ”Julkalendern har varit väldigt populär” berättar Gustav. ”Föreningar eller privatpersoner som vill får ta ansvar för en dag i december. Alla som vill välkomnas vid en särskild tid och vad som helst kan hända.” I rummet ligger också några exemplar av Uddebobladet. Det är ett blad/tidning som ges ut i byn ett par gånger om året. Caroline är en av dem som brukar vara med i redaktionen. ”Tanken är att alla ska känna sig inkluderade. Att man vet vad som pågår även om man kanske inte är med i något av allt som händer.” Jag ögnar igenom dem. Ett handlar om idrott. Jag kan läsa om bordtennisföreningen Nättrollen som spelar i Väveriets lokaler varje vecka och jag upptäcker att byn har två egna tennisturneringar, Uddebo Open och Uddebo Classic, som spelas vart år. I den senare får spelarna enbart använda racketar av äldre modell. I ett annat Uddeboblad kan jag läsa om ett nytt initiativ om lokal elproduktion. Och där finns ett reportage om odlingarna i byn där bland annat Ellen Rönnblad, en av bönderna i småbruket, framhåller att byn utan vidare kan bli självförsörjande på grönsaker.
Vi närmar oss slutet på rundvandringen. Men innan vi tar farväl går Gustav med oss till Cykelköket, en gemensam verkstad i Väveriets källare. Den är fullproppad med reservdelar. ”Vi hade tur och fick ett parti reservdelar från en cykelbutik i Göteborg. Nu har vi mer än vad vi behöver. Vi har också börjat prata om att inte bara ha fokus på cyklar utan också annan mekanik. Det har blivit tydligt att just cykelköket är ganska säsongsbetonat och då är det bra att kunna göra annat också.” Jag pekar på ett hörn i verkstaden som ser mysigt ut med soffa och bord och undrar om det verkligen behövs också i verkstaden. Gustav skrattar. ”Så typiskt oss, det ska vara möjligt att mysa överallt. Vi vill ju att det ska vara socialt och trevligt i verkstaden också.”
Under färden hem är det många intryck att smälta. Det som sker i Uddebo är sympatiskt på många sätt men känslan är att det också är viktigt. Så sent som dagen innan besöket lyssnade jag på Greta Thunbergs sommarprat. Hon sparade inte på krutet. Med visst förakt beskrev hon makthavare som är mer intresserade av selfies med Greta och rosa milkshakes med skräpmat än att faktiskt göra skillnad under toppmöten. Med samma svarta ton beskrev hon övertygande läget för planeten som kritiskt. På slutet lämnade hon lyssnarna med ett budskap som kan vara såväl inspirerande som skrämmande: det är upp till dig och mig att bidra till samhällets omställning i syfte att undvika klimatkatastrof. Jag delar hennes slutsats. Klimatproblematiken grundar sig i strukturer och kultur som vi beklagar oss över är ohållbara, ändå upprätthålls de av oss alla. Men hur gärna vi än vill är det svårt att föreställa oss annat. Just det är Uddebos gåva; ett levande exempel på hur det kan gå till när vanliga människor bygger en annorlunda och mer hållbar kultur.