Det är med viss stress som jag cyklar iväg till Askeröds IP för att medverka i mitt första Sövdeläger. Jag har ju hört talas om det så många gånger, lägret där bygdens fotbollsspelande ungdomar tar sig till Sövde för att spela boll i dagarna tre. Men som nybliven ledare för klubbens yngsta åldersgrupp är det är första gången jag ska delta själv. Orutinen har redan lyst igenom. På omvägar har jag hört att träningarna under lördagen drar igång kl 10.00 men detta visar sig vara fel; redan 9.15 står en grupp förväntansfulla barn i 4-årsåldern och väntar på mig. Jag anländer några minuter sen.
Den uppmärksamme läsaren kanske nu reagerar och tänker att det inte är konstigt att jag är sen till Sövde om jag tar cykeln dit. Förklaringen till mitt val av transportmedel finns uppe i himlen. I sista stund beslutade sig ansvariga ungdomsledare att flytta lägret till Askeröd eftersom det utlovades stora mängder regn. I Askeröd finns bättre duschar och möjligheter att sova inne om det skulle behövas, något som bidrog till beslutet. Mycket riktigt regnade det kraftigt hela fredagen. Och när jag försenad anländer på lördagen hänger tunga moln i skyn. Jag förväntar mig möta ett gäng uppgivna ledare och ungdomar – det är ju inte det roligaste att få sommarens höjdpunkt förstörd av regn – men ser idel glada miner. Det skrattas och stojas och sparkas boll och kryps runt koner i det blöta gräset. Och de 4 deltagande 4-åringarna i min åldersgrupp får sig en rejäl dos skottövningar innan de ombeds jaga ikapp mig medan jag hoppar på ett ben. De lyckas.
Efter träningen försöker jag fråga hur natten varit. Även om många kan sova inne så får inte alla plats. I ena hörnet av idrottsplatsen står ett gäng tält och ser blöta ut. Lars-Göran ”Larsing” Larsson, en av flera drivande ledare, berättar att tältdukarna inte riktigt kunnat stå emot regnet under natten. Ett inlånat tält från Harlösa hade visserligen utlovats vara vattentätt men när de som sov i tältet vaknade vid tvåtiden upptäckte de att de låg i vatten. Nu väntar Larsing in en värmekanon i ett desperat försök att torka tältet. Kanonen ska vara på väg. Andra vittnar om liknande problem. En tjej från klubbens framgångsrika F14-lag berättar att de fortfarande var vakna när det började droppa på dem. De fick springa in och ta skydd i omklädningsrummen över natten.
Men trots historier som dessa är stämningen alltså god både bland de 63 deltagande ungdomarna, bland ledare och föräldrar. Det hör liksom till att vara glad på Sövdelägret som är en mångårig tradition i klubben. Under 40 års tid har Sövde intagits av bollsparkande ungdomar under första helgen efter midsommar. Rekordet är 127 deltagande men det rekordet har några år på nacken. På senare år har kurvan snarare varit dalande och ett år var det inte fler än 27 barn som deltog. Att det i år deltar 63 ungdomar är därför en glädjande siffra – den vittnar om att ungdomssektionen mår bättre än för ett par år sedan.
Minst lika kul som träningarna är verkar tiden mellan träningarna vara. Överallt underhåller sig deltagarna på det sätt de tycker är roligast. Många har tagit sig till byaloftet för att vila och prata med sina kompisar. Andra spelar biljard. Några av de yngsta plaskar i en omfattande vattenpöl utanför kiosken. Ett gäng får inte nog av fotbollen och fortsätter träna skott. En grabb visar sig vara ett tränarämne; han gör en bana av koner och ber mig sick-sacka igenom den med boll. Återväxten på tränarsidan förefaller säkrad. Efter några dribblingar bland konerna tar jag mig till en vattenpöl där två av 4-åringarna i mitt lag leker. Jag börjar samtala med ena pojkens mamma och efter en stund framkommer att hon är Gunnar Grens barnbarn. Jag häpnar. Gunnar Gren, som var den förste i Sverige att vinna en guldboll, som var med och vann VM-silver 1958 och som var en av tre svenskar som gjorde succé i italienska AC Milan på 1950-talet (Gunnar Nordahl och Nils Liedholm var de andra två – de tre kallades för Gre-No-Li), är ju en av de största profiler svensk fotboll haft. Nu leker hans barnbarnsbarn i vattenpölen bredvid mig. För en fotbollsbiten som mig känns det stort.
Under tiden förbereder föräldrar lunchen som idag består av korv med bröd och rostad lök. Med en megafon utropas när maten är färdig och alla lämnar sina sysslor för att ta sig till mattältet. Vid borden sitter barnen i grupper där alla åldrar blandas, grupper som också håller ihop när det efteråt blir gemensamma aktiviteter. Just blandningen är en av de viktigaste sakerna med Sövdelägret menar Petra Nagy, en annan av ledarna för lägret. De äldre ska lära känna de yngre. Att spela fotboll i Askeröd ska vara som att tillhöra en stor familj. När aktiviteterna drar igång är det sex olika lag med ett tiotal deltagare i varje som ger sig ut på olika stationer. På ett ställe ska alla kicka bollen så många gånger de kan utan att den träffar marken. På ett annat ställe ska alla bära vatten mellan två spannar. Medan aktiviteterna pågår öppnar sig himlen men ingen verkar tycka det är jobbigt. Övningarna fortgår och det som särskilt värmer är att se de yngsta barnen, de i min egen träningsgrupp, lotsas runt av de äldre. De yngre instrueras, får hela tiden veta vart de ska gå och vad övningarna går ut på. Det är vackert att se och jag blir lite rörd.
Efter övningarna är det träning igen, samtidigt som föräldrar återigen drar igång förberedelser för middagen. Det ska serveras pytt-i-panna. Maskineriet fungerar. Alla vet sin del gör den med glädje. Värmekanonen har anlänt och sprutar värme mot de genomsura tältdukarna. När de yngsta verkligen inte orkar träna längre (de, som fortfarande är vana att sova mitt på dagen, är nu helt slut) går jag ner till Petra Nagy som med sin kollega Alex överser killarna i sitt lag träna. Petra berättar att det är ofta är svallande känslostormar i gänget. Ganska snart därefter ska hennes egen son Pelle kasta inkast men tycker att lagkamraterna inte visar sig. Han kastar bollen till sig själv och avlossar en skott. När Alex stoppar honom och berättar att man minsann inte får kasta inkast till sig själv gestikulerar Pelle som om han vore Gunnar Grenskt italiensk. Händerna flyger i skyn och ut i sidan. Fotbollen betyder verkligen mycket. Snart därefter lyckas Pelles lag göra matchens sista mål och han blir glad igen.
Efter träningen hamnar jag i samtal med Christer, en av ledarna för F-14 laget. Han berättar att detta är hans sjunde läger och att detta är ett väl så lyckat läger som de han tidigare varit med vid trots regnet. Det enda som saknas är att kunna bada, vilket många deltagare efterfrågar. Själv har han aldrig spelat fotboll och säger sig inte kunna särskilt mycket om sporten. Trots det har han knappt missat en enda träning under alla år som ledare. Det finns ju så mycket som behöver göras, inte bara lära ut fotboll. Det ska knytas skor, pratas, ordnas material, organiseras, planeras. Saker som han är glad att han kan bidra med. Och när jag ser mig omkring är det just detta som är nyckeln för Askeröds IF idag och i framtiden. Att vanliga människor uppskattar det föreningen gör, ser värdet i ungdomsidrotten och väljer att stötta upp utefter egen förmåga. Precis som Christer vittnar om är det ju så mycket mer än bara fotboll som sker på idrottsplatsen. Bortom teknikövningar och drömmar om en framtid inom fotbollen så får barnen en känsla av sammanhang, en fin koppling till sin hemby samt förstås vänner och minnen för livet. Att klubben år efter år lyckas engagera föräldrar och ledare att driva träningar och läger såsom Sövdelägret är imponerande och så viktigt för bygdens unga.
När det efter middagen börjar bli tid för mig att åka hem från mitt första Sövdeläger känner jag en stor tacksamhet. Jag har lärt mig mycket om Askeröds IF och människorna som driver klubben framåt. Fortfarande har dessa ledare och de flesta spelare mycket kvar på lägret. De ska ha kvällsaktiviteter, sova en natt till, äta frukost, åka och bada… men för 4-åringarna är lägret slut nu. På väg hem tänker jag på det Petra Nagy berättade om att klubben ska kännas som en stor familj. Det är en fin ambition som helt uppenbart inte bara är ord. Och att det regnade gjorde ju i slutändan ingenting. Alla var glada ändå. Vem behöver sol när värme kan komma inifrån?