Showing all posts in juli 2017

Sommarfesten är ett av Askeröds signum. År efter år lockas besökare till loppmarknad, mat, dans och dryck. Medan andra arrangörer har svårt att upprätthålla det ideella engagemang som krävs eller har svårt att locka tillräckligt stor publik verkar Askeröds IF ha hittat rätt. Under fyra dagar tog jag mig till festområdet för att betrakta spektaklet, för att prata med besökare och för att förstå det engagemang som ligger bakom. Mitt bland glädje, kamratskap och celebra besök fann jag en fest som betyder mer för bygden än vi kanske anar.

Måndag den 24 juni, kl 11.30 – Förberedelserna drar igång

Med Oliver i barnstolen på pakethållaren vinglar jag iväg mot Askeröds IP. Ovanför oss tornar en grå himmel som hotar att öppna sig, men det bryr vi oss inte om. Under ett par dagar framöver ska vi resa bort men både jag och Oliver vill gärna besöka idrottsplatsen först. Redan i förra veckan upptäckte Oliver ett stort vitt tält som inte brukar vara där vid fotbollsmålen. Nu vill han se tältet på nära håll.

Väl på plats får vi parkera utanför eftersom en lastbil blockerar ingången. Ett gäng glada entusiaster är i färd med att lasta av hundratals stolar som ska in i tältet. Några andra monterar upp tält inför lördagens loppmarknad. Arbetet har kommit igång på allvar och pågår under hjärtliga men ändå koncentrerade former. Jag får välkomnande handslag av Johan Svensson, till vardags härförare i AIF:s herrlag, samt Roland ”Rolle” Jönsson som huserar i samma lag. Särskilt lyckosam har Johan varit med många mål och fint spel under våren, medan Rolle främst haft huvudrollen i matcher mot Torna Hällestad där han lyckats knoppa in två bollar, något han är särdeles stolt över. Men denna vecka vilar Rolle från åtaganden på planen och är istället, tillsammans med lastbilens ägare Anders Jönsson, en av två festgeneraler. Oliver välkomnas av glada tillrop även han och får dessutom en kram av sin ungdomstränare i laget för 4-åringar, Oskar Sjöstrand. Oliver skiner upp. Med råg i ryggen tar han i och börjar lyfta stolar. Han överöses av komplimanger. ”Så stark du är!” utropar snart sagt varje person som ser honom och för varje gång han hör det ler han lite bredare. Därefter spenderar vi stund med att hjälpa till vid tältresning. Oliver både ställer upp tältstolpar och klättrar på dem. Trots allt arbete som behövs göras känns det märkligt nog redan festligt. Det ligger en känsla av stolthet i luften. En stolthet över att under regntung himmel göra något för bygden och för dess ungdomar. Men också glädje helt enkelt för att det är kul att arbeta tillsammans. Och Oliver, ja han är så glad att ett besök på Tivoli inte skulle ha skänkt mer lycka.

 

Fredag den 28 juli, kl 16.30 – samtal med en stolt festgeneral

När jag åter ankommer Askeröds IP, bara några timmar innan 2017 års sommarfest i Askeröd ska inledas, möts jag av en idyll. Även denna gång blockeras entrén av ett fordon, denna gång bandet Perikles turnébuss. Bakom bussen har det stora festtältet prytts med björk och belysning. Långborden är dukade. Ute på planen bortanför bajamajorna är fynd och bråte utspridda inför morgondagens loppmarknad. Allt är prydligt arbetet är färdigt. Det är redo för fest.

Det tar inte många sekunder innan jag välkomnas av festgeneralerna Rolle och Anders. Tillsammans är de nu vid slutpunkten av veckans arbete och slutpunkten av månader av planering. Båda vittnar om rejäl trötthet, men även om de är trötta är de glada och särskilt Rolle strålar av lycka. När han berättar om veckan märker jag en genuin stolthet över hur veckans alla förberedelser har gått.

– Jag är trött nu. Riktigt sliten. Ser fram emot att ha en veckas semester med familjen nästa vecka. Men så bra det har gått! Särskilt igår, på torsdagen, då vi för första gången hade med oss ungdomssektionen och alla föräldrar. Det var så roligt! Barnen hittade leksaker som de började leka med, några spelade fotboll, föräldrarna arbetade med att få fram alla saker till loppmarknaden. Plötsligt var vi bara färdiga. Och sen hade vi middag och underhållning under kvällen, med 120 personer här. Jonas, är ni hemma bara måste ni vara med nästa år!

Medan orden forsar fram vet jag inte vad som är härligast; det Rolle säger eller den gnista jag ser i hans ögon. Det är en gnista som inte är sådär vanligt förekommande och som man med lite tur kan skönja hos någon som hoppat bungyjump. Uppenbarligen går gnistan att få även i Askeröd. Den smittar av sig och jag känner mig plötsligt lycklig medan Rolle fortsätter vad som börjar kännas mer som en monolog än ett samtal. Han berättar om sin fru Frida som varit med för första gången och älskat det och om hur hans son vaknat tidigt varje dag för att försäkra sig om att pappa inte åkt utan honom. När han för uppemot femte gången med eftertryck förklarar att jag och familjen inte kan utebli vid 2018 års förberedelser börjar jag tro på honom. Jag slås av att sommarfesten har potential att bli mer än ett besöksmål för festsugna under fredagen och lördagen. Kanske är förberedelserna, där människor i bygden möts, lär känna varandra och uträttar något meningsfullt tillsammans, det som egentligen utgör festens hjärta? Var det inte just det jag kände redan i måndags när Oliver glatt bar stolar och ställde upp tält? Det känns vackert. Jag börjar så smått längta 361 dagar framåt i tiden.

När Rolle pratat av sig det mest glädjesprakande och går över på ett djupare plan. Då märks det att hans engagemang som festgeneral bottnar i en övertygelse om vikten att arbeta för ett väl fungerande lokalsamhälle.

– För mig har det varit viktigt att få in ungdomarna och deras familjer här under festveckan. Jag vill gärna vara med och skapa ett större vi. Jag vill inte att det ska kännas som att Askeröds IF har en herrsektion och en ungdomssektion, det ska bara vara ”vi”. Det är därför jag är så glad nu när det blivit så bra under veckan. Nu ser jag fram emot att arbeta vidare med ungdomarna och deras familjer nästa år. Jag ser gärna också att vi i större utsträckning får med människorna som bor allra närmst omkring här i Askeröd även om de kanske inte är intresserade av fotboll. Vi-känslan är det som bygger upp små samhällen och det vill  jag utvidga till att involvera ännu fler. I slutänden har vi nog alla det gemensamt att vi gärna ser pengar komma till bygden och att vi sedan försöker behålla dem där.

Vid det här laget är det många som vill avbryta samtalet. Det mesta är färdigt men Rolle är ett hett villebråd fortfarande. Han behöver hjälpa Perikles vid scenen. Någon ropar åt honom att koka kaffe. Han behöver binda fast en presenning som håller på att blåsa bort. Vi kommer överens om att fortsätta samtalet en annan dag. För vem vill inte fortsätta ett samtal om Vi-känsla och om att behålla pengar i bygden? Gnistan i ögonen är kvar medan Rolle skyndar iväg.

 

Fredag den 28 juli kl 17.15 – Samtal med Pex Svensson, basist i Perikles

I ivern att skapa mig en bild av Askeröds sommarfest vill jag inte gå miste om chansen att prata med Perikles, ett på senare år stående inslag på fredagskvällen. Medan bandet ställer fram instrument får jag under en kort stund prata med bandets basist, Pex Svensson, som visar sig ha gjort lumpen med min far (världen är bra liten). Först behöver vi hjälp för att fastslå vilken gång i ordningen bandet är på plats. Efter förfrågningar kommer vi fram till att det är sjätte gången.

– Och det är alltid lika roligt. Det är något särskilt att vara med så många år i rad och att se att det blir fler besökare varje år. Känslan att vara uppskattad är härlig och det känner vi att vi är här i Askeröd, inte minst av arrangörerna som helt klart tror på oss som en del av deras program. Det betyder mycket.

Jag vet inte om det är geografiskt betingat men som Smålänning med periodvisa utflykter till Örebro och Göteborg hade jag aldrig hört talas om Perikles innan jag flyttade till Skåne. Här märkte jag snart att bandet betraktas som en kulturskatt och uppskattas av alla. När jag frågar Pex om de är särskilt uppskattade i Skåne tror han att det kan vara så och att det säkert beror på att bandet är från Ystad och har hållit på länge. Själv har han varit med i bandet i 43 år. Lite oroligt frågar han om jag, trots att jag är Smålänning, hört Perikles mest kända dänga Var ska vi sova i natt. Såklart vill han ju att bandet på något sätt ska existera även norr om Skåne. Och jo, den låten har jag ju hört. Jag tackar Pex och framåt kvällen hör jag dängan igen, ackompanjerat av en vrålande publik. Trots att jag bor en ganska bra bit från festen somnar jag och familjen till musik i luften.

 

Lördag 29 juni kl 12 – Folk rusar som galningar

För dem som har ork kvar efter fredagens bravader är loppmarknaden på lördagen en självklarhet. Till denna har människor skänkt saker under ett helt år och nu ska finess och många gånger rå styrka användas när marknadens besökare intar området för att finna fynd. Själv har jag intagit en position på Byaloftet för att från ovan fotografera när vanliga människor för några sekunder ser ut som kor släppta på vårens första bete. Jag har dottern Emma, 1 år, med mig så att min kära fru helhjärtat ska kunna delta i jakten. Emma pekar glatt mot folkmassan när klockan slår tolv och grindarna öppnas.

När det värsta springet avtagit tar jag med mig Emma ner på slagfältet. Jag hör tillrop på alla möjliga dialekter och språk. Ser besökare som skrattar och gläds. Ser vänner och grannar som jag aldrig tidigare betraktat som särskilt köpglada shoppa loss rejält. Det ligger uppenbarligen ett vinnande koncept i att erbjuda begagnade varor.

Medan jag funderar på om det kan bero på en miljömedveten befolkning, en önskan att finna originalitet eller bara på att folk i allmänhet gillar att fynda träffar jag på familjen Snygg. Så sent som förra veckan såg jag dem skänka en stor mängd saker till loppisen och nu frågar jag om de är där för att köpa tillbaka sakerna. Robert Snygg förklarar att så inte är fallet men att de vid flera tillfällen återlämnat saker de köpt på loppisen. På så sätt har Askeröd IF kunnat sälja samma sak flera gånger, något Robert bara tycker är bra eftersom varje peng som stannar i bygden är bra.

Men även om loppisen lockar stora delar av den lokala befolkningen så finns det besökare med mer exotiskt ursprung. När jag hör vad som ser ut som en familj språka på både tyska och spanska kan jag inte låta bli att fråga vad som lockat dem till marknaden. Det framkommer då att en av dem bor i Malmö och att han i år bjudit in vänner som vill följa med på marknaden. De förklarar att något liknande inte finns i Tyskland – där har idealismen ersatts av affärsmän som vill tjäna så mycket som möjligt på allt. Att människor skulle få för sig att skänka saker till en idrottsklubb för att på så sätt hjälpa den skulle inte hända. Att det dessutom finns goda möjligheter att fynda gör det till ett fantastiskt koncept både för klubben och besökarna.

En annan besökare som uppskattar loppmarknaden är Jonas Sykfont som återkommer till Askeröd varje år. För de som tillhör min generation är Jonas en välkänd komiker som tillsammans med humorgänget Varan-TV präglat själva sinnebilden av vad uppfattas som roligt. När jag stöter på honom med en påse tyger i handen blir jag en smula star-struck (för er som inte känner till Varan-TV finns här två klipp där Jonas figurerar mer och mindre). Jonas berättar att hans föräldrar och syster bor i Askeröd att just denna helg innebär ett traditionsenligt besök i byn. I år har han införskaffat tält, en ny gräsklippare och en jordfräs som inte fungerar. Det är tydligt att han inte riktigt vet vad som hände när han införskaffade den icke fungerande jordfräsen, allt gick så fort. Men han har gott hopp om att en mekaniker hemmavid ska få ordning på fräsen.

Trots att ett ihärdigt, nästan retfullt regn stör i stort sett hela loppisen känns det som en succé. Människor väljer uppenbarligen att komma oavsett väder. Och när jag pratat med några besökare kan jag slå fast att vinnarkonceptet inte bara ligger i möjligheten att fynda. Det ligger också i att varje köp utgör en hyllning till det ideella arbetet. Besökarna köper mer än gärna en inte fungerande jordfräs eller saker som de skänker tillbaka året därpå eftersom pengarna går till något bekant som känns bra. Till ett föreningsliv och en idealism som fortfarande betyder så mycket för Sverige. Själv vänder jag denna dag hem med ett runt bord, två stolar och en liten byrå. Åtminstone bordet känns en smula överflödigt, men vad gör det?

 

Söndag 30 juli kl 11 – dagen efter

För sista gången under veckan beger jag mig till Askeröds IP. Båda barnen är med; Oliver som gärna vill och Emma som inte riktigt vet vad hon vill (men som är sugen på det mesta). Vi möts av ett järngäng: de allra mest dedikerade som nu trötta efter en veckas slit plockar ihop allt igen. Johan Svensson, härföraren, muttrar något om att han är sleten. Rikard Persson, AIF:s ordförande, och Håkan Löfqvist, styrelseledamot, bär stängsel. Bengt och Mia Persson, paret som för många åren fann varandra som spelare i AIF och blev kvar i byn, stöttar upp där det behövs. Ann-Kristin Friberg och Anna Bengtsson rengör gamla klubbstugan och konstaterar att den behöver renoveras. På sina håll regnar det in. Emellanåt samtalas det en aning om att Blender, lördagskvällens band och tillika Sveriges bästa dansband 2016, var riktigt bra och hade förtjänat en större publik. Uppenbarligen hade man från arrangörshåll hoppats på lite mer gäster.

Medan jag vandrar runt på området tänker jag tillbaka på samtalet med festgeneralen Rolle Jönsson. Helt klart finns det redan en stor skara människor som står upp för klubben och som gör ett enormt jobb. Människor som tar av sin sommarsemester. Människor som fortsätter när tröttheten slår in. Men även om allt har gått bra och att årets fest i stora delar var en succé går det inte att luta sig tillbaka. I små samhällen går det inte att ta något för givet, det krävs hela tiden att fler vill vara med. Att vi-känslan omfattar fler. Och kanske är det så att festen inte bara har sin storhet i att den inbringar pengar till klubbens verksamhet i synnerhet och till bygden i allmänhet. Kanske är det också här, under hela veckans förberedelser och under själva genomförandet, som den där vi-känslan växer och frodas.

Det har nästan gått en vecka sedan jag och Oliver drog till Askeröds IP för att kolla på festförberedelserna – och till min förvåning upptäckte att festen redan hade börjat. Ett stort tack till alla som varit med!

 

 

Som liten var det obligatoriskt för hela släkten att infinna sig hos mormor varje jul. Väl på plats hamnade sedan jag, min syster och mina kusiner vid barnbordet i köket (en tradition som höll i sig även när mina kusiner hunnit bli mer än 30 år gamla) medan de vuxna hängivet åt skinka och prinskorv inne i matsalen. Dopp i grytan fanns också framdukat, liksom kexbricka, men dessa saker åt ingen av; traditionen bestod i dessa fall av mormors beklaganden över att ingen doppar i grytan eller äter kex. Och så fortsatte det, med en glögg-glad Gustaf (mormors gubbe) serverandes värmande glögg för alla, med julklappsöppning vid bruna soffan, med risgrynsgröt och trötta avskedskramar framåt midnatt. Samma visa julafton in och julafton ut – och den fras som återkom allra flest gånger under våra firanden var denna: ”Tänk att det redan gått ett år sedan sist!”

När det nu åter är tid för sommarfest i Askeröd är det nog många som säger precis som vi gjorde om jularna hos mormor. ”Tänk att det redan är dags igen. Hur kan ett år gå så snabbt!?” Särskilt känns det nog så för dem som varje år arbetar hårt för att festligheterna ska bli av – en ganska stor mängd människor som hjälper till med allt ifrån att sätta upp tält till att dirigera trafik. När jag träffar Bengt Friberg, en av dem som är allra mest involverade, förväntar jag mig att han ska vara smått sönderstressad. Men det är han inte. Tvärtom har han och Lars Ingvarsson, de två som tillsammans ansvarar för att samla ihop fynd och bråte till loppmarknaden under hela året, ett par vilodagar såhär helgen innan 2017 års eldprov. Bengt berättar att anledningen är att de redan fyllt alla lagerlokaler och nu måste avvakta till nästa vecka innan de kan fortsätta samla in. Då kan de köra allt direkt till idrottsplatsen istället för att först köra det till ett lager. Han slår upp dörrarna till ett lager och berättar vidare:

– Från måndag blir det full fart. Då sätter vi upp tält och gör i ordning för att ta dit alla saker. Under onsdag och torsdag packar vi sedan upp och ställer i ordning. Ofta är dessa dagar också fina, det finns många familjer som kommer och även barnen tycker det är kul att hjälpa till. På torsdagskvällen har vi nu också infört en middag för alla som hjälper till under veckan som tack och även då blir det musik och underhållning.

Medan vi pratar ringer Bengts mobil ett par gånger. Även om hans åtagande att samla in saker till loppisen sträcker sig över hela året är det förstås särskilt mycket just nu. Under åtta år har han haft uppdraget och har också uppbackning från sin fru Ann-Kristin som bland annat har hand om porslinet, eller ”skrället” som det kallas på internspråk. Under loppisen är detta den mest populära avdelningen och bara där  finns 30 stycken säljare på plats. Totalt finns det runt 100 säljare på området. En beundransvärd mängd människor som därutöver kompletteras av andra som hjälper till på andra sätt. Bengt berättar att det oftast är samma personer som är med år efter år och att det är ett fint gäng. Men han framhåller också att återväxten är viktig och att det ideala vore om det hela tiden fyller på nya varje år. På så sätt kan de nya få tid att lära sig medan de mer rutinerade fortfarande är med.

Låt oss hoppas att kommande vecka blir bra för Bengt och alla andra som hjälper till under Askeröds sommarfest. Och låt oss hoppas att alla besökare får en trevlig stund i vår vackra by. Tänk att det redan gått ett år sedan sist!

 

Det går fortfarande bra att ringa Bengt om ni önskar att skänka saker till loppmarknaden. Skulle ni vilja hjälpa till under veckan är det också välkommet och även då är det Bengt ni ringer. Särskilt onsdagen och torsdagen när allt ställs i ordning är dagar då hjälp behövs. Alla som hjälper till bjuds på middag och underhållning under torsdagskvällen. Bengts telefonnummer är: 0709543682

 

Det är med viss stress som jag cyklar iväg till Askeröds IP för att medverka i mitt första Sövdeläger. Jag har ju hört talas om det så många gånger, lägret där bygdens fotbollsspelande ungdomar tar sig till Sövde för att spela boll i dagarna tre.  Men som nybliven ledare för klubbens yngsta åldersgrupp är det är första gången jag ska delta själv. Orutinen har redan lyst igenom. På omvägar har jag hört att träningarna under lördagen drar igång kl 10.00 men detta visar sig vara fel; redan 9.15 står en grupp förväntansfulla barn i 4-årsåldern och väntar på mig. Jag anländer några minuter sen.

Den uppmärksamme läsaren kanske nu reagerar och tänker att det inte är konstigt att jag är sen till Sövde om jag tar cykeln dit. Förklaringen till mitt val av transportmedel finns uppe i himlen. I sista stund beslutade sig ansvariga ungdomsledare att flytta lägret till Askeröd eftersom det utlovades stora mängder regn. I Askeröd finns bättre duschar och möjligheter att sova inne om det skulle behövas, något som bidrog till beslutet. Mycket riktigt regnade det kraftigt hela fredagen. Och när jag försenad anländer på lördagen hänger tunga moln i skyn. Jag förväntar mig möta ett gäng uppgivna ledare och ungdomar – det är ju inte det roligaste att få sommarens höjdpunkt förstörd av regn – men ser idel glada miner. Det skrattas och stojas och sparkas boll och kryps runt koner i det blöta gräset. Och de 4 deltagande 4-åringarna i min åldersgrupp får sig en rejäl dos skottövningar innan de ombeds jaga ikapp mig medan jag hoppar på ett ben. De lyckas.

Efter träningen försöker jag fråga hur natten varit. Även om många kan sova inne så får inte alla plats. I ena hörnet av idrottsplatsen står ett gäng tält och ser blöta ut. Lars-Göran ”Larsing” Larsson, en av flera drivande ledare, berättar att tältdukarna inte riktigt kunnat stå emot regnet under natten. Ett inlånat tält från Harlösa hade visserligen utlovats vara vattentätt men när de som sov i tältet vaknade vid tvåtiden upptäckte de att de låg i vatten. Nu väntar Larsing in en värmekanon i ett desperat försök att torka tältet. Kanonen ska vara på väg. Andra vittnar om liknande problem. En tjej från klubbens framgångsrika F14-lag berättar att de fortfarande var vakna när det började droppa på dem. De fick springa in och ta skydd i omklädningsrummen över natten.

 

 

 

 

 

 

Men trots historier som dessa är stämningen alltså god både bland de 63 deltagande ungdomarna, bland ledare och föräldrar. Det hör liksom till att vara glad på Sövdelägret som är en mångårig tradition i klubben. Under 40 års tid har Sövde intagits av bollsparkande ungdomar under första helgen efter midsommar. Rekordet är 127 deltagande men det rekordet har några år på nacken. På senare år har kurvan snarare varit dalande och ett år var det inte fler än 27 barn som deltog. Att det i år deltar 63 ungdomar är därför en glädjande siffra – den vittnar om att ungdomssektionen mår bättre än för ett par år sedan.

Minst lika kul som träningarna är verkar tiden mellan träningarna vara. Överallt underhåller sig deltagarna på det sätt de tycker är roligast. Många har tagit sig till byaloftet för att vila och prata med sina kompisar. Andra spelar biljard. Några av de yngsta plaskar i en omfattande vattenpöl utanför kiosken. Ett gäng får inte nog av fotbollen och fortsätter träna skott. En grabb visar sig vara ett tränarämne; han gör en bana av koner och ber mig sick-sacka igenom den med boll. Återväxten på tränarsidan förefaller säkrad. Efter några dribblingar bland konerna tar jag mig till en vattenpöl där två av 4-åringarna i mitt lag leker. Jag börjar samtala med ena pojkens mamma och efter en stund framkommer att hon är Gunnar Grens barnbarn. Jag häpnar. Gunnar Gren, som var den förste i Sverige att vinna en guldboll, som var med och vann VM-silver 1958 och som var en av tre svenskar som gjorde succé i italienska AC Milan på 1950-talet (Gunnar Nordahl och Nils Liedholm var de andra två – de tre kallades för Gre-No-Li), är ju en av de största profiler svensk fotboll haft. Nu leker hans barnbarnsbarn i vattenpölen bredvid mig. För en fotbollsbiten som mig känns det stort.

Under tiden förbereder föräldrar lunchen som idag består av korv med bröd och rostad lök. Med en megafon utropas när maten är färdig och alla lämnar sina sysslor för att ta sig till mattältet. Vid borden sitter barnen i grupper där alla åldrar blandas, grupper som också håller ihop när det efteråt blir gemensamma aktiviteter. Just blandningen är en av de viktigaste sakerna med Sövdelägret menar Petra Nagy, en annan av ledarna för lägret. De äldre ska lära känna de yngre. Att spela fotboll i Askeröd ska vara som att tillhöra en stor familj. När aktiviteterna drar igång är det sex olika lag med ett tiotal deltagare i varje som ger sig ut på olika stationer. På ett ställe ska alla kicka bollen så många gånger de kan utan att den träffar marken. På ett annat ställe ska alla bära vatten mellan två spannar. Medan aktiviteterna pågår öppnar sig himlen men ingen verkar tycka det är jobbigt. Övningarna fortgår och det som särskilt värmer är att se de yngsta barnen, de i min egen träningsgrupp, lotsas runt av de äldre. De yngre instrueras, får hela tiden veta vart de ska gå och vad övningarna går ut på. Det är vackert att se och jag blir lite rörd.

Efter övningarna är det träning igen, samtidigt som föräldrar återigen drar igång förberedelser för middagen. Det ska serveras pytt-i-panna. Maskineriet fungerar. Alla vet sin del gör den med glädje. Värmekanonen har anlänt och sprutar värme mot de genomsura tältdukarna. När de yngsta verkligen inte orkar träna längre (de, som fortfarande är vana att sova mitt på dagen, är nu helt slut) går jag ner till Petra Nagy som med sin kollega Alex överser killarna i sitt lag träna. Petra berättar att det är ofta är svallande känslostormar i gänget. Ganska snart därefter ska hennes egen son Pelle kasta inkast men tycker att lagkamraterna inte visar sig. Han kastar bollen till sig själv och avlossar en skott. När Alex stoppar honom och berättar att man minsann inte får kasta inkast till sig själv gestikulerar Pelle som om han vore Gunnar Grenskt italiensk. Händerna flyger i skyn och ut i sidan. Fotbollen betyder verkligen mycket. Snart därefter lyckas Pelles lag göra matchens sista mål och han blir glad igen.

Efter träningen hamnar jag i samtal med Christer, en av ledarna för F-14 laget. Han berättar att detta är hans sjunde läger och att detta är ett väl så lyckat läger som de han tidigare varit med vid trots regnet. Det enda som saknas är att kunna bada, vilket många deltagare efterfrågar. Själv har han aldrig spelat fotboll och säger sig inte kunna särskilt mycket om sporten. Trots det har han knappt missat en enda träning under alla år som ledare. Det finns ju så mycket som behöver göras, inte bara lära ut fotboll. Det ska knytas skor, pratas, ordnas material, organiseras, planeras. Saker som han är glad att han kan bidra med. Och när jag ser mig omkring är det just detta som är nyckeln för Askeröds IF idag och i framtiden. Att vanliga människor uppskattar det föreningen gör, ser värdet i ungdomsidrotten och väljer att stötta upp utefter egen förmåga. Precis som Christer vittnar om är det ju så mycket mer än bara fotboll som sker på idrottsplatsen. Bortom teknikövningar och drömmar om en framtid inom fotbollen så får barnen en känsla av sammanhang, en fin koppling till sin hemby samt förstås vänner och minnen för livet. Att klubben år efter år lyckas engagera föräldrar och ledare att driva träningar och läger såsom Sövdelägret är imponerande och så viktigt för bygdens unga.

När det efter middagen börjar bli tid för mig att åka hem från mitt första Sövdeläger känner jag en stor tacksamhet. Jag har lärt mig mycket om Askeröds IF och människorna som driver klubben framåt. Fortfarande har dessa ledare och de flesta spelare mycket kvar på lägret. De ska ha kvällsaktiviteter, sova en natt till, äta frukost, åka och bada… men för 4-åringarna är lägret slut nu. På väg hem tänker jag på det Petra Nagy berättade om att klubben ska kännas som en stor familj. Det är en fin ambition som helt uppenbart inte bara är ord. Och att det regnade gjorde ju i slutändan ingenting. Alla var glada ändå. Vem behöver sol när värme kan komma inifrån?